Stallebrottet

Om Stallebrottet

Stallebrottet kulturproduktion har bildats för att skapa unik spelplats för teater, konserter och andra publika evenemang på Malmön i Bohuslän. Navet i detta arbete var föreställningen Stenriket som hade premiär under sommaren 2015. Stenriket byggde på två romaner av bygdens författare Arne Lundgren: Stenriket och Sillbrand. Malmön är stenindustrins vagga. Naturen bjuder besökaren på en en omväxlande upplevelse, där nästan varje meter påminner om Malmöns industrihistoriska epok då graniten blev till guld. Här i hjärtat av ett stenbrott byggde vi en scen i samklang med naturen och historien. En kärleksförklaring till det som varit och ett hopp för den tid som är och kommer.

Scenen:  ”Sommaren 2013 kom jag och regissör Maria Hörnelius till Malmön för undersöka möjligheterna att bygga en scen för sommarteater på ön. Trots att jag seglat förbi Malmön otaliga gånger hade jag inte varit här sen barndomen då jag tillbringade ett par somrar på ön med mina föräldrar. Jag blev omedelbart förälskad i denna karga ö som andades historia i varje klippa. Här finns inget insmickrande, bara en oändlig himmel, ett västerhav och graniten.

Redan efter den första ö-visningen fann vi en möjlig plats. Dold bakom sly och skräp låg Stallebrottet i vila. En brant huggen bergvägg som i sig var en skönhetsupplevelse. Uthuggna ur klippan fanns två hyllor som skulle fungera utmärkt till scenplan i olika nivåer. Platsen var dessutom skyddad från tre väderstreck och det var bara nordvästvinden som hade fri tillgång. Och den ska inte vara vanlig under sommaren sade lokalbefolkningen. Dessutom fanns plats vid brottet för parkering och andra logistiska lösningar. Avståndet till färjeläget var tillfredsställande och för framtida behov fanns en gammal djuphamn i närheten.

Vi kände omedelbart att detta var en plats för vår föreställning Stenriket. Med den magnifika väggen som fond och med nedåtgående solen i ryggen på publiken är detta en underbar spelplats.

Scenen kom att byggas av sten, järn och trä för att på ett naturligt sätt harmonisera med naturen. I föreställningar framöver vill vi även använda eld och vatten. De två övriga grundelementen jord och luft finns redan på plats i överflöd.

Vi inser att vi bygger denna spelplats inte enbart för vår föreställning utan för Malmön och Sotenäs och de människor som finns här. Detta ska bli en ny mötespunkt för lokala krafter och för uppträdanden av olika slag. Vi ser allt från symfoniker till rock på denna plats.

Som sommarteaterscen räknar vi med en publik på ca 500 men som konsertscen kan spelplatsen svälja upp mot 2000 besökare.”

Lars Jacob Jakobsson,  Scenograf

Historia
Malmön ett av Bohusläns äldsta fiskelägen och under namnet Samhället beskrivs det i en jordebok från år 1589, men redan är 1572 upprättades en tullstation vid ”Stallen”. Ön var bebodd under 1500-talets sillperiod. Malmön tillhörde gården Näverkärr på Stångenäset. I början av 1700-talet fanns på Malmön 22 hushåll medan det på Smögen fanns 14 och i Gravarne (Kungshamn) endast 12 hushåll. Ön såldes 1715 till Olof Knape Strömstierna. Då låg bebyggelsen vid buktens norra del.Vid 1800-talets början sysslade de flesta med storfiske till havs, och invånarantalet var lågt, ca 80 personer. På 1830-talet påbörjades stenbrytning för att få fram sten till Trollhätte kanal och till Carlstens fästning. Enligt muntlig tradition utfördes sistnämnda arbete av fångar från fästningen. C.A.Kullgren arrenderade då ön. 1842 startade export av sten till framförallt Tyskland men även Sydamerika m.fl. ställen i världen. Arbetet utfördes av stenarbetare utifrån som först inhystes i fiskarhemmen på order från firman C.A.Kullgren, som sedan byggde hyresbaracker. Även i dessa baracker blev det trångbott.
Under 1800-talets följande årtionden förbättrades försörjningsmöjligheterna för fiskarna genom att sillen gick till. Fiskarbefolkningen växte, år 1879 hade man 50 bodar och 4 salterier på Malmön, men bbostads-förhållandena var besvärliga eftersom antalet stenarbetare också ökat väsentligt. Det totala antalet invånare steg från ca 370 år 1870 till ca 740 vid sekelskiftet. Befolkningen kulminerade år 1912 med 1688 personer. Cirka 600 stenhuggare arbetade på ön 1930. Bebyggelsen låg vid mitten av 1930-talet väl samlad till de tre områdena Stallen, Draget och municipalsamhället. Sedan det startats 3 st. pensionat på Malmön ökade antalet sommargäster starkt. För att ytterligare utveckla verksamheten anlade Kullgrens Enka är 1947 en konservfabrik ”Sjömärket”. Antalet fiskare hade då sjunkit till 75 stycken och antalet stenarbetare till ca100 stycken. År 1952 fick ön färjeförbindelse med fastlandet. Under 60-talet sjönk arbetstillfällena och konservfabriken lades ner. Skolan stängdes 1965. Åren 1970-75 förvandlades 34 äldre hus till sommarhus samtidigt som 120 nya byggdes av bl.a. Skanshus. Stenindustrin dog ut helt år 1977, då Kullgrens Enka gick i konkurs.
Fraktfart
Den tidigare fraktfarten på Malmön bedrevs med mindre fartyg som däcksbåtar och jakter. En av de allra första fraktskutorna var jakten ”Sjöfogeln” med Christian Hansson som skeppare. Skutan var byggd på Malmön 1855 av Anders Och Olof Rasmusson och mätte 36 fot. Kullgrens Enka som var det första stenhuggeriet i regionen var givetvis till stor fördel för fraktfarten och gav i åtskilliga laster till inrikes såväl som utrikes orter. När intresset för storsjöfisket sviktade på Malmön till följd av de ständigt återkommande olyckorna så riggade man om storsjöfiskebåtarna till fraktjakter. År 1878 får vi veta av kronofogden i Sunnervikens fögderi att Sotenäs fraktflotta bestod av 34 fraktjaker, varav 9 stycken hörde hemma på Malmön. Lasterna bestod oftast av gatsten, byggnadssten, spannmål, plank, bräder och tegel för att inte tala om all den sprit som forslades längs den Bohuslänska kusten.
En ny era inleddes i Malmöns sjöfartshistoria i och med det nya seklet. Större fartyg anskaffades och tonnaget låg mellan 120 och 265 dvt. Under åren 1922-23 försågs de flesta fartygen med s.k. tändkulemotorer och märket Skandia, som tillverkades i Lysekil, blev det naturligaste valet. Under 1930-talet anskaffades ännu större skutor, s.k. trepålingar, d.v.s. tremastade skonerter från Danmark. Under denna tidsepok bestod deras laster oftast av gatsten, spannmål, murtegel, gödning, cement, briketter och trälaster från Norrlandskusten. Under åren 1936-46 var Malmön Bohusläns fjärde största skutsamhälle i fraktskutor räknat, med upp till 15 fraktskutor samtidigt, stora som små.